Publicerad 2018-05-02
This post is also available in EnglishForskningsprogram gestaltar miljöförändringar
Forskningsprogrammet The Seed Box satsning Toxic Bios är inget traditionellt akademiskt projekt. Här ska människor få berätta sina personliga historier om miljöpåverkan och om sitt miljöarbete. På så sätt hoppas de kunna engagera allmänheten och gestalta miljöförändringar så att fler blir berörda.
Med utgångspunkt i den litterära genre som på engelska kallas toxic autobiography, vittnesmål om miljöpåverkan, har Marco Armiero och kollegan Ilenia Iengo samlat personliga berättelser om miljöpåverkan och miljöaktivism.
– Det här är inget traditionellt akademiskt projekt. Vi har valt att låta människor med sin egen röst berätta sina historier om miljöpåverkan och om sitt miljöarbete, säger Marco Armiero, lektor i miljöhistoria vid KTH och projektledare för Toxic Bios.
Hittills finns ett 70-tal berättelser från enskilda personer i bland annat Sverige, Italien, Portugal och Grekland tillgängliga på projektets webbsida. Framför allt filmade samtal och intervjuer men även texter, bilder och ljudupptagningar. Några av de personer som bidragit med sina berättelser har svarat på forskarnas upprop, via bland annat Facebook, men de flesta berättelser har samlats in via olika samarbetspartner runtom i Europa.
Här återfinns mer kända historiska berättelser. Exempelvis redogör Monica Nilsson för hur hon i början av 1970-talet, som boende intill BT Kemi-fabriken i Teckomatorp, bidrog till att en av de största miljöskandalerna i Sverige uppdagades. Här finns också mer aktuella, mindre kända berättelser. I en filmad sekvens berättar Vincenzo Fornaro från Taranto i södra Italien hur han och hans familj odlar hampa för att rena marken från dioxin som släpps ut från det närliggande stålverket.
Liksom de insamlade berättelserna vittnar om en aktivism, är också projektet Toxic Bios en motståndshandling, säger Marco Armiero.
– Vi vill bidra med alternativa motberättelser, som förmedlar en annan historia om miljöpåverkan än den som vanligtvis hörs och syns.
Personliga historier blir en motvikt mot de beskrivningar av miljöfrågor och problemformuleringar som vanligtvis förs fram av det etablerade samhället, framhåller Marco Armiero. De olika berättelser som traditionellt får utrymme – inom media, politik och även inom akademin – kallar han för ”toxic narratives”, och de bidrar till att tysta ned alternativa röster.
Enligt projektbeskrivningen är arbetet i gränslandet mellan frågor som rör social och ekonomisk rättvisa, värderingar, kunskap och omstridd vetenskap. I någon mening är Toxic Bios också ett exempel på medborgarforskning. Marco Armiero sticker inte under stol med att syftet också är politiskt.
– Att berätta sin personliga historia är ett första steg i ett motstånd, och ett första steg för att bygga en annan förståelse av det som har hänt som förhoppningsvis bidrar till att planera för en annan framtid, säger han.
För att kunna möta de globala klimat- och miljöutmaningarna räcker det inte med vetenskapliga rön, ny grön teknik eller framåtsyftande policyer. Människor måste börja agera annorlunda, och för det måste de beröras känslomässigt. Det är utgångspunkten för forskningsprogrammet The Seed Box, en unik satsning på miljöhumaniora.
– Vi måste bli bättre på att gestalta miljöförändringar som komplexa och nyanserade berättelser, annars kommer vi aldrig att få till stånd en förändring, säger Jesper Olsson, biträdande professor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet och programchef för The Seed Box.
Miljöhumaniora är ett relativt nytt fält, som har vuxit fram det senaste decenniet. Runtom i världen, bland annat i Tyskland, USA och Australien, finns starka forskningsmiljöer. En viktig uppgift för miljöhumaniora, och för The Seed Box, är att sätta in miljöpåverkan i ett historiskt perspektiv men också att visa hur miljöförändringar är förknippade med en rad andra frågor, såsom migration, digitalisering och ekonomiskt system.
– Att ge medborgare möjligheter att bilda sig etiska och moraliska uppfattningar är en demokratisk uppgift. Jag tror att humanistiska ämnen kan göra det bättre än både naturvetenskap och samhällsvetenskap, säger Jesper Olsson.
The Seed Box, som inledde sin verksamhet för två år sedan, är ett traditionellt forskningsprogram – med seminarier, gästföreläsningar och från 2018 även ett gästforskarprogram. En viktig uppgift för programmet är att skapa intresse och engagemang hos allmänheten. Genom samarbeten med bland annat konstnärer och författare försöker forskningen framställa miljöpåverkan som något som är direkt kopplat till var och en och till vår kultur, säger Jesper Olsson.
Ett exempel är kokboken ”10 grader – recept från Forsmarks skärgård”, där två konstnärer fångade och tillagade fisk från den havsvik som värms upp av kylvattnet från Forsmarks kärnkraftverk. Tanken var att bland annat väcka frågor om vad som är naturligt.
– Att äta en strömmingsmacka med sådan fisk är helt ofarligt, men det är ett sätt att få en mer sinnlig förståelse för miljöförändring, säger Jesper Olsson.
Programperioden för The Seed Box sträcker sig fram till mitten av 2019. Förhoppningen är att satsningen permanentas och blir ett nav för framtida miljöhumanistisk forskning i Sverige och Norden. Jesper Olsson hoppas att satsningen ska bidra till att vitalisera och förnya humaniora som vetenskaplig disciplin, men också att programmet ska hjälpa till i samhällets hållbarhetsarbete och möjligen bidra till ett ändrat förhållningssätt till naturen.
– Vi människor är delar av naturen, vi kan inte kontrollera den. Naturen går rakt genom våra kroppar, det är ett viktigt perspektiv som humaniora kan bidra med.
Text: Henrik Lundström
Fakta – The Seed Box
Forskningsprogrammet The Seed Box är en bred satsning på tvärvetenskaplig miljöhumaniora som pågår 2016–2019. Forskningen är uppdelad på åtta teman, och forskarna som ingår i programmet återfinns inom ämnen som miljövetenskap, filosofi, litteraturvetenskap, historia, genus och konst. The Seed Box har en total budget på 50 miljoner kronor, och delfinansieras av Mistra och Formas. Programmet leds från Linköpings universitet. Totalt ingår 13 forskningsorganisationer från Sverige, Australien, Storbritannien, USA, Kanada och Holland.