Publicerad 2017-05-11

This post is also available in English

Forskning mot faktaresistens engagerade Mistras programchefer

När ledarna för Mistras satsningar träffades i början av maj fick de internationell inspiration från Harvardprofessorn Naomi Oreskes för att engagera sig i samhällsdebatten.

Förutom forskarens roll i en värld av växande faktaresistens diskuterade programcheferna hur de kan skapa synergier mellan Mistras program.

Mistra samlade ett tjugotal programchefer i början av maj för att låta dem att träffas och utbyta erfarenheter. Några av deltagarna är nya i rollen som programchef för en Mistrasatsning, medan andra har lång erfarenhet av att leda Mistraprogram.

Under de två seminariedagarna höll samtliga programchefer korta presentationer för varandra, för att alla ska veta vad som händer i övriga program. Tanken är att det i förlängningen kan leda till synergier, något som Mistra eftersträvar i sina satsningar.

Konferensens tema Standing up for Science knöt an till Mistras synsätt att kunskap måste nå ut och vinna mark i breda samhällslager för att kunna bidra till en bättre värld. Med på länk fanns vetenskapshistorikern och Harvardprofessorn Naomi Oreskes som metodiskt argumenterade för att forskare ska kliva in och ta en större plats på samhällsarenan.

Hon framhöll att det är nödvändigt att forskare bidrar med kunskap till debatter:

– Om inte riskerar vi att drunkna i felaktiga föreställningar och falska fakta. Att delta behöver inte äventyra forskares trovärdighet.

Goda exempel från historien

Oreskes inledde med ett exempel: den danske fysikern Niels Bohr som under 1900-talets första hälft både var en lysande forskare som tilldelades Nobelpriset i fysik 1922, och en aktiv medborgare som kämpade mot nazismen under 30-talet och spred kunskap om riskerna med atomvapen.

– En kamp som aldrig fläckade ned hans rykte som forskare.

Ett senare exempel är den amerikanska kemisten F. Sherwood Rowlands, som under 1970- och 1980-talen slog larm om att atmosfärens ozonskikt höll på att tunnas ut och att livet på planeten därmed löpte stora risker.

Rowlands tvekade inte att iklä sig aktivistens roll och ställa sina kunskaper till allmänhetens tjänst. Förutom att han tillsammans med sin medarbetare utvecklade Rowlands-Molina hypotesen, varnade han utifrån sin forskarexpertis världen för spridningen av aggressiva varianter av klorfluorkarboner.

– Att han flera år efter den kampanjen tilldelades Nobelpriset är beviset på att det inte skadade hans forskarkarriär.

Oreskes hänvisade också till en aktuell amerikansk undersökning som visar att tre av fyra amerikaner i huvudsak ställer sig positiva till att forskare medverkar i offentliga politiska debatter. En majoritet anser dessutom att det inte sliter på forskarens trovärdighet.

Hon är historiker och fick tidigare i år chansen att vara inledningstalare för den stora AAAS-konferensen i Boston. Hon tror själv att hennes synlighet på den offentliga arenan har hjälpt henne till detta prestigeuppdrag.

Oreskes blundar dock inte för problem. Till exempel bör forskare vara försiktiga med att uttala sig utanför sitt eget expertområde, och alltid redovisa när så sker. Dessutom borde lärosätena backa upp forskarna bättre i de lägen de hamnar i korseld eller mediedrev.

Forskare har ett högt förtroende

Efter Naomi Oreskes talade DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther. Hon presenterade en undersökning som visade att forskarna har skyhögt förtroende hos allmänheten, medan hennes eget skrå, journalisterna, hamnade näst längst ner bland alla uppräknade yrken. Maria Gunther, själv disputerad fysiker, dalade alltså rejält i förtroendelistan när hon bytte jobb och blev vetenskapsjournalist.

Hon spann vidare på temat forskaren som allmänhetens – och även journalisternas – favorit. Journalister älskar forskare framhöll hon, och ibland lite för mycket. ”Något är inte nödvändigtvis sant bara för att en forskare säger det” är en tes hon brukar hamra in bland sina kollegor på Dagens Nyheter.

Diskussionerna med programcheferna efteråt handlade delvis om riskerna för forskare att ge sig ut på den offentliga arenan. Frågor som kom upp var risken att bli missförstådd eller felciterad, liksom problemet med grova förenklingar.

Någon problematiserade den i grunden sunda pressetiska regel som säger att ”båda sidor ska få komma till tals”. Det kan ställa till det i de lägen det inte finns två sidor. När det till exempel handlar om klimatdebatten och där solid vetenskap ibland ställs mot ogrundade påståenden, och båda ges samma tyngd. Även debatten om genmodifierade grödor har vid tillfällen tagit liknande former.

Men frågorna handlade också om: Hur når man ut? Hur får man in nyheter på DN Debatt eller vetenskapssidorna? Här tillhandahöll Maria Gunther något så praktiskt som en checklista där den viktigaste punkten var att skicka ett mejl som ska vara kort, sakligt och där viktigaste ska stå först.