Publicerad 2015-06-11

Biologisk metod verksam för att minska algblomning

Övergödda sjöar kan restaureras genom att minska deras bestånd av mört och braxen. Det slår Mistra EviEM fast i en systematisk utvärdering av så kallat reduktionsfiske. Resultaten bekräftar att biologiska metoder kan vara viktiga redskap i miljöförvaltningen.

Syrebrist, dåligt siktdjup och algblomningar. Problemet med övergödning drabbar många sjöar, främst i södra Sverige. Så kallat reduktionsfiske har på många håll använts som ett enkelt och billigt sätt att på biologisk väg restaurera en övergödd sjö. Metoden har framför allt fått genomslag i Danmark och Holland, men har även använts i exempelvis Finland och Nordamerika. I Sverige har reduktionsfiske använts i relativt begränsad omfattning sedan 1980-talet.

– Även om reduktionsfiske på många håll visat goda resultat har det länge ifrågasätts om metoden verkligen är effektiv, säger Per Larsson, professor vid Linnéuniversitetet och den som lett utvärderingen från Mistras råd för evidensbaserad miljövård, EviEM.

Reduktionsfiske innebär att man med olika typer av fångstredskap tar upp stora mängder karpfiskar, som mört och braxen. Med färre braxar och mörtar kan sjöns hela ekosystem skiftas: mängden djurplankton blir fler, och eftersom de äter växtplankton minskar mängden växtplankton i sjön och därmed minskar risken för algblomningar. Dessutom leder det till klarare vatten och minskad syrebrist.

Utvärdering under två år

Så ser teorin ut. Och nu har alltså Mistra EviEM tagit fram gedigna vetenskapliga belägg för att reduktionsfiske verkligen är ett användbart sätt att förbättra vattenkvaliteten i övergödda sjöar. En grupp experter har ägnat två år åt att sammanställa den samlade vetenskapliga litteraturen inom området. I en första inventering hittades omkring 14 000 relevanta studier. Slutrapporten baseras på studier av totalt 123 sjöar i Europa och Nordamerika där reduktionsfiske tillämpats.

– Den viktigaste slutsatsen är att metoden fungerar som man trott. Det gäller alla sjöar utom ett fåtal. Siktdjupet ökar, och mängden växtplankton i sjön minskar. Det är de två parametrar vi har studerat, säger Per Larsson.

Effekterna kan vara bestående under ett flertal år. Men om inte grundproblemet åtgärdas, det vill säga att den kontinuerliga tillförseln av fosfor från exempelvis jordbruksmark och avlopp minskar, måste ingreppet upprepas med jämna mellanrum.

Öppnar för biologiska metoder

Idag används reduktionsfiske i ett tjugotal svenska sjöar enligt Per Larsson.

– Reduktionsfiske är ingen slutlig lösning på problemet. Det kan fungera som en hjälpmetod, men det är ingen idé att tro att det ska spridas i någon större skala.

Traditionellt har miljövårdande aktörer haft stor tilltro till ingenjörsmässiga behandlingar av sjöar, som muddring och kalkning, medan en biologisk behandlingsmetod som reduktionsfiske mötts med mer skepsis. Per Larsson ser därför ett stort principiellt värde med EviEM:s utvärdering: att myndigheter och andra får upp ögonen för biologiska metoder som ett fungerande redskap i miljöförvaltningen.

– Vi har visat att det är möjligt att använda biologiska metoder för att uppnå olika mål inom förvaltningen av sjöar. Reduktionsfiske bidrar exempelvis till både bättre badmöjligheter och ett mer varierat fiske.

Text: Henrik Lundström, Vetenskapsjournalisterna