Publicerad 2018-05-02

This post is also available in English

Behov eller begär – en vettig fråga

Hon kallar sig gärna för arga tanten, om än med ett leende.
– För mig flyter det personliga ofta ihop med det professionella, och ska jag vara riktigt ärlig är det nog så att jag lever och andas avfalls- och resursfrågor.

Evalena Blomqvist är en betydande person inom hållbarhetsområdet. Därför fanns hon självklart med när landets 101 mäktigaste personer inom hållbarhet nyligen listades. Själv hävdar hon dock att det är alla hennes medarbetare som har gjort sig förtjänt av hedersplatsen.

Där är hon nog onödigt blygsam.

Med hennes position som programchef för både Mistra Closing the Loop och RE:Source, två stora forskningsprogram med avfall och resurshantering i fokus, är hon utan tvekan väl värd sin plats högt upp på listan.

Hon är dock en lite motsägelsefull person. Inte minst eftersom hon gärna beskriver sig som en arg tant samtidigt som den som pratar med henne mest ser hennes skratt.  Sant är dock att en viss ilska emellanåt skymtar bakom leendet, inte minst när hon börjar prata om att alla vet vad som behöver göras för att få till ett mer resurseffektivt samhälle, samtidigt som de flesta väljer att vänta på att någon annan ska göra jobbet. Ett fenomen som hon kallar för ”nånannanism”.

Lika irriterad blir hon när frågor som rör återanvändning förenklas.

– Om vi ska få till ett bättre utnyttjande av jordens resurser krävs något betydligt större än att vi i en ökande grad handlar begagnade kläder och prylar. Återbruk är absolut inte fel men om vi tror att vi kan lösa problemet så enkelt tar vi fel. För att klara den utmaningen måste vi orka med frågans hela komplexitet.

Att säga att Evalena Blomqvist hamnade inom ett så handfast forskningsområde som avfall och resurshantering av en slump är fel. Men hon började i den motsatta ändan.

– Under många år ägnade jag mig åt grundläggande akademisk forskning. Jag har både doktorerat och varit postdoc på det amerikanska naturvårdsverket, på båda platserna har forskningen handlat om dioxiner. Då grävde jag djupare och djupare i ämnet och testade alla tänkbara teorier om varför de uppstår. Utan att egentligen komma fram till något riktigt svar.

Till sist kände hon att hon hade fått nog. Och när det hände har hon full koll på.

– Jag satt på en konferens i Barcelona med rader av framgångsrika forskare när jag plötsligt insåg att jag redan på förhand visste exakt vad var och en av dem skulle säga. Alla forskar för att bevisa sin teori. Där och då bestämde jag mig för att jag måste göra något annat.

Istället sökte hon sig till forskningskoncernen RISE, som på den tiden hette SP, och gav sig i kast med avfallsfrågor i ett brett perspektiv. Det som lockade vara att koncernen sedan ett par år hade formulerat en tydlig målsättning för sitt arbete med avfall, där ett av kraven var att de skulle skapa nytta för näringslivet och samhället.

– Angreppssättet passade mig. Det betyder inte att jag är kritisk mot akademisk forskning men det måste det finnas någon som omvandlar forskningsresultaten till nytta. Och det är det vi försöker göra även om vi inte alltid har alla svar, och att det därmed inte alltid blir precis som vi hade tänkt.

När Evalena Blomqvist började jobba med avfallsfrågor på RISE var avfall något som hörde hemma på samhällets baksida.

– När vi i början av 2000-talet började prata med finansierande myndigheter om behovet av att bygga upp ett kompetenscenter runt resurs- och avfallshantering förstod de inte potentialen för tillväxt och konkurrenskraft i frågan. Men det dröjde inte länge innan polletten trillade ner och sedan dess har vi gjort fantastiska framsteg. Vi har gått från att se på avfall som ett usch till att betrakta det som en resurs.

Genom begreppet cirkulär ekonomi är nu området hett och alla inser att resurseffektiva lösningar hör framtiden och den hållbara tillväxten till.

– Idag har frågan hamnat så mycket på framsidan att det nu börjar bli svårt att hålla ordning på alla goda intentioner. Tyvärr sitter inte insikten särskilt djupt, även om det nu finns en grundläggande förståelse både hos politiker och på företag om att det här är ett viktigt område om vi ska kunna skapa ett mer resurseffektivt samhälle.

Ett annat hinder för framgång är, menar Evalena Blomqvist, den något aningslösa naivitet som ofta gömmer sig bakom talet om att det inte finns något avfall, bara mängder av outnyttjade resurser.

– Då blir jag återigen den arga tanten. Om vi förenklar den utmaning vi har framför oss missar vi att en förnyelse måste bygga på en ny syn på ägande och vad vi gör av de material vi använder.

Aningslösheten har samtidigt fått många svenskar att tro att vi är så bra eftersom vi sopsorterar.

– Men sanningen är att de enda vi verkligen är skitbra på är att överutnyttja jordens resurser.

Istället vill hon vända på begreppet. Det viktiga är inte att samla in restprodukter, lösningen är att redan från början utnyttja våra materialresurser på bästa sätt.

– Återvinningen av gamla bilar är ett tydligt exempel på när vi vill väl men gör fel.

Det hon syftar på är att Sverige tidigt fick direktiv om att 95 procent av de bilar som lämnas in på skroten ska återvinnas. Konsekvensen av det ambitiösa målet var att branschen utvecklade effektiva metoder för att återta de stora mängderna av material, men hoppade över de metaller som bara finns i små mängder – som är de vi verkligen borde återvinna eftersom de finns i begränsad mängd.

– Vi fokuserar helt enkelt efter mängd istället för värde. I praktiken betyder det att det finns en guldklimp i varje bil som ingen letar efter. Just nu finns dessutom en risk att vi är på väg att göra samma misstag inom byggbranschen. Målet måste snarare vara att få ut största möjliga materialvärde ur avfall.

Evalena Blomqvist vill inte anklaga dem som en gång fattade besluten. Att göra fel är snarare en del av förändringsprocessen, menar hon.

– Men om vi ska kunna hantera våra misstag måste vi ha styrmedel som driver och följer med i utvecklingen istället för att låsa fast oss i gamla antaganden.

Hon vill även få till en förändrad syn på vad som hotar klimatet. I debatten idag är det som att endast det som kommer ut ur avgasrören i form av gas påverkar klimatet negativt. Klimateffekter på grund av ineffektivt nyttjande av resurser i alla former diskuteras inte och är en frågeställning som oftast är under radarn i samhället.

– Det om något är klimatidiotiskt.

Men egentligen vill hon hellre lyfta fram de framgångshistorier som finns. En sådan är de förändringarna som har skett inom pappers- och massaindustrin.

– När jag arbetade med dioxiner gick vi hårt åt industrin. Det fick dåvarande miljöministern Birgitta Dahl, som för övrigt är en av mina stora idoler i livet, att gå in och ställa krav på att utsläppen skulle minimeras. Industrin hävdade att de skulle gå under men hon stod stadigt och kontrade med att det här klarar ni.

Och historien visar att Birgitta Dahl hade rätt, det var möjligt att få bort både klor och dioxiner vilket i sin tur ledde till att svensk skogs- och pappersindustri blev världsledande. Det har i sin tur resulterat i att industrin nu är helt med på att förändringar både är nödvändiga och i många fall positiva för företagens utveckling.

– Politiker måste våga ställa motsvarande krav igen, men nu är det användning av sekundära råvaror som de borde sätta i fokus.

Det är inte en bristande vilja eller avsaknad av kunskap som är problemet. Snarare att lösningen ligger så långt utanför Sveriges kontroll att en viss uppgivenhet emellanåt smyger sig på beslutsfattarna.

– Men jag vägrar att ge upp. Istället betraktar jag livet och och de nödvändiga förändringar som en ketchupflaska. Man skakar och skakar och inget händer, så skakar man en gång till och plötsligt kommer allt på en gång.

En av de första som började skaka flaskan inom området var Mistra genom att 2012 starta forskningsprogrammet ”Closing the loop”, den första riktiga genomlysningen inom forskningsområdet materialåtervinning.

– Mistra är ofta snabba på att fånga upp nya frågor, det är coolt.

Den dörr som Mistra då öppnade står idag på glänt vilket har resulterat i en rad nya satsningar inom området. Dels har Mistra satsat ytterligare 88 miljoner i en andra omgång av ”Closing the loop” och dels finansierar Vinnova, Energimyndigheten och Formas gemensamt det tolvåriga innovationsprogrammet RE:Source. Ett program som Evalena Blomqvist är chef för.

– Det är det roligaste jobb jag någonsin har haft. Här har vi fått en möjlighet att ta ett helhetsgrepp på avfall och resursanvändning, även om  jag ibland slås av att programmet är obehagligt stort. Men den stora skillnaden mot tidigare satsningar är att vi nu kan titta på allt från det politiska via företagen till det personliga. Det gör att vi nu har en möjlighet att lyfta frågan till den nivå som krävs för att vi ska kunna ta betydande steg framåt.

Om tio år hoppas Evalena Blomqvist att vi har fått till en verklig förändring i synen på resurseffektivitet och avfall. Ett nödvändigt steg för att vi ska ta oss i den riktningen är att alla aktörer har börjat göra planer för den egna materialanvändningen, både de primära och sekundära.

– På ett mer filosofiskt plan hoppas jag att en minskad konsumtion kommer att göra oss mindre stressade. Ett sätt att ta sig dit är, vilket min familj har gjort under senare år, att varje gång vi är på väg att handla något först tänker efter om det är ett behov eller om det bara är ett begär. De flesta inköp blir då inte av och vi får en massa tid över till annat än att rensa och städa.

En mer överraskade framtidsvision serverar Evalena Blomqvist precis när intervjun är på väg att ta slut.

– Min bestämda övertygelse och förhoppning är att energi om tio år är mer eller mindre gratis medan material kommer att vara många gånger dyrare jämfört med idag. Om den förutsägelsen slår in kommer det att leda till en rad intressanta förändringar inom näringslivet. För mig är det en naturlig tanke eftersom energi tillförs jorden varje dag medan material och metaller är ändliga.

– Det skulle bidra till att vi kan skapa en värld där årets resurser inte är förbrukade redan i slutet av mars.

Text: Per Westergård