Bättre kunskap om våtmarkers reningsförmåga

I stora delar av världen är övergödning av sötvatten och kustvatten ett stort miljöproblem. En hög tillförsel av näringsämnena kväve och fosfor medför oönskade förändringar i miljön, algblomningar och syrebrist är bara ett par exempel. Flera EU-direktiv har därför lyft fram behovet av att minska läckaget av näringsämnen från jordbruksmark till alla typer av marina ekosystem.

En effektiv metod är att låta det vatten som kommer från odlingsområden passera genom en våtmark innan det rinner vidare ut i ett vattendrag. Tyvärr har många av de naturliga våtområdena i världen dränerats för att på så sätt skapa ny odlingsbar mark. I Sverige är det riktigt illa, här återstår endast en bråkdel av de myrar, våta skogsmarker, våta ängar och övergångszoner mellan land och vatten som fanns på 1800-talet.

Lantbrukare har därför i många fall fått stöd för att de ska restaurera eller nyanlägga våtmarker. Hur effektiv metoden verkligen är har det dock varit svårt att få riktig klarhet i.

För att få svar på frågan om hur och var våtmarker ska anläggas har Mistras råd för evidensbaserad miljövård (EviEM) genomfört en systematisk utvärdering av alla tillgängliga studier. Under arbetets gång har mer än 6 000 olika artiklar och forskningsrapporter granskats.

Två rapporter ger samlad bild

Rapporten ”How effective are created or restored freshwater wetlands for nitrogen and phosphorus removal? A systematic review” samt en motsvarande som genomfördes av Jordbruksverket under förra året presenterade i mitten i april på Hushållningssällskapets konferensanläggning i Lilla Böslid i Halland.

– En slutsats i vår rapport är att den som ska återskapa en naturlig våtmark, efter det att marken har använts till odling, måste gräva bort den ytliga jorden. Gör man inte det kan den fosfor som lagrats upp i marken under den tid den har använts som jordbruksmark att frisättas. Motsvarande bekymmer tycks inte finnas med nyanlagda våtmarker på åkermark, och det kan ha att göra med att skapandet av dem oftast kräver att en större mängd jord tas bort, säger Magnus Land som är medförfattare till EviEM:s rapport.

En annan viktig faktor är hur effektiv reningen verkligen är avgöra av hur stor vattenflödet är genom våtmarken. Ju högre hastighet desto lägre reningsgrad.

De båda rapporterna har använts sig av olika metoder och utgångspunkter. Trots det har de kommit fram till ungefär samma resultat.

– Det betyder att nu finns det underlag för att ge råd till dem som ska anlägga en våtmark.

Under dagen på Lilla Böslid, som är Hushållningssällskapets konferensanläggning i Halland, fick de 70-talet medverkande inte bara rapporter till livs. De fick även dra på sig stövlarna för att själva inspektera närliggande våtmarker. Bland de som kom fanns både handläggare på länsstyrelserna, representanter för lantbrukare, forskare och konsulter inom området.

Vad är en systematisk utvärdering?

I den här utvärderingen har EviEM använt en systematisk metodik för att sammanställa tillgänglig kunskap om anlagda och restaurerade våtmarker.

Systematiska utvärderingar bygger helt på befintliga studier – i det avseendet skiljer de sig inte från vanliga litteraturstudier av vetenskapliga frågor. Skillnaden ligger i stället i arbetssättet. En systematisk utvärdering kännetecknas av minutiös planering, ett metodiskt tillvägagångssätt och en öppen och fullständig redovisning av alla bedömningar som gjorts under arbetets gång. Den här metodiken är utformad för att undvika förutfattade och partiska slutsatser och att kunna dra kvantitativa slutledningar byggda på data från flera olika studier.